Hela historien böjar med att vi lämnar Gideå, i en Saab. Patriks Saab. Vi kör, eller Anton kör nästan hela vägen ner till Hultsfred. Vi kom fram 11-12 timmar senare, det vill säga 3-4 tiden på morgonen.
Vi skulle hämta ut biljetterna, det funkade det galant för mig och Annett. Men för Patrik, "Våran lista går bara till K, du får vänta tills imorgon." Förbannade blev vi och gick tillbaka till Saaben för att sussa.
Morgonen efter fixade vi alla nödvändigheter, såsom parkeringsbiljett och dylikt. Satte upp tältet. Började dricka. Ja, det vanliga man gör. Lämnade campingen för att kika på Slagsmålskubben och bob hund.
Kvällen flöt på och allt fungerade bra. 1/4 av oss var fullare än alla andra tillsammans. Kanske fullare än alla andra i hela Hultsfred tillsammans. Jag tänker inte nämna några namn. Rageutbrott och sånt. I efterhand och på film verkar det ganska roligt.
Dock misstänker jag att det var under ett av dessa utbrott som det dramatiska på våran resa skedde. För nämligen när jag vaknade morgonen därpå tittade jag upp i taket och såg något. Bilnyckeln var borta.
Letade och letade gjorde vi. Hittade inget. Kollade vid bilen, I bilen. Inget. Efter ett tags letade började vi dricka istället. Kändes bättre. Även denna kväll flöt på galant. Hur trevligt om helst hade vi det. Det var dags för Hoffmaesto. Där stod jag med Patrik. Hoppade. Lite full sådär. Insåg att min motorik hade tagit semester. Men vad gjorde det? Jag kunde ju stå på benen. Tills, de jävlarna skulle ha folket att hoppa till höger och vänster. Jag föll. Folk ramlade på mig. Säkert 10 personer. Ont i benen fick jag, ont har jag än. Jag traskade tillbaka till tältet.
När jag kom fram träffades jag utav en soffa. Anton hade köpt en soffa. Även det är en rolig historia. Men den orkar jag inte dra. Vi hängde där ett tag. Hängde där tills vi somnade.
Söndagsmorgonen när vi vaknade kände vi att det var god tid att ta upp nyckelsökningen. Vi frågade runt. Kollade. Ingenting. Vi gick till bilen. Kollade där. Jag tänkte: Äsch, jag kollar om dörrarna är öppna. Det var dom. Idiotiskt tänkte jag, tills Anton informerade mig om att dörrarna inte var öppna igår. Vi öppnade bilen och insåg att vi blivit bestulna. Satan. Nyckeln fanns fortfarande ingenstans.
Här slutar historien för de flesta av Hultsfreds besökare. Men inte för oss. Vi var tvungen att hitta en adress att skicka en ny nyckel till. Vi hittade Ingemar. Troligast den trevligaste gubben i hela Sverige. Han var så trevlig att vi funderade på när han och hans fru Taisia skulle äta upp oss.
Det hände aldrig.
Ingemar erbjös oss husrum, toalett och dusch. Vi tackade och tog emot. På kvällen när vi satt där, vid deras friggebod, kom frun i huset ut, Taisia. Hon frågade: "Äter ni kött?" Ja, det gör vi, sa vi. "Bra, vi tänkte ha en grillkväll så att ni inte ska ha så tråkigt." Gillade och grillade och grillade. Maten tog aldrig slut. Gott var det.
Vi somnade.
När vi vaknade var det god tid för en dusch för både Patrik och Anton. De gick in i huset för att informera Ingemar om det. Sätta på vattnet och så. Patrik och Anton kom inte ut. Jag och Annett diskuterade åter igen Hans och Greta. Efter en timme kom dom ut. "Vart har ni varit?", säger vi. "Vi blev bjudna på kaffe och rostat bröd", säger dom. Duscha, det fick de göra inne, i Ingemars superdusch.
När duschningen var klar frågade grabbarna om vi ville följa på sightseeing. Vi åkte runt i bilen med Ingemar i 6 timmar. Han visade oss Småland. Katthult och sånt. Emil. En ek också. Den var stor, gammal och allt ikring.
Vi grillade korv, sen somnade.
Klockan 8 vaknade vi av att Ingemar kom in med ett paket. Tisdagen hade kommit, kommit hade även våran nyckel. Vi skulle äntligen hem. Packade bilen. Gick till ICA. Köpte en blomma, blomman skulle såklart till Ingemar och Taisia. När vi kom tillbaka till Ingemars hus knackade vi på dörren. Ingemar öppnade och vi gav honom blommar samt tackade för allt. I all hast ställe han bara ifrån sig blomman och sa att vagt tack. Efter det lilla tacket som Ingemar lyckades trycka fram kom en annan mening. En mening som för oss är så fruktansvärt rolig. Meningen löd "Jag har presenter till er också". Han har inte bara tagit hand om oss och varit den trevligaste människan i världen. Nu ska vi på presenter med. Vi fick en T-shirt var och Patrik fick en midjeväska. Ingemar är toppen!
Vi körde hem. Nu är alla glada.
Hultsfred, 15/7 - 18/7 2011
När jag kom fram träffades jag utav en soffa. Anton hade köpt en soffa. Även det är en rolig historia. Men den orkar jag inte dra. Vi hängde där ett tag. Hängde där tills vi somnade.
Söndagsmorgonen när vi vaknade kände vi att det var god tid att ta upp nyckelsökningen. Vi frågade runt. Kollade. Ingenting. Vi gick till bilen. Kollade där. Jag tänkte: Äsch, jag kollar om dörrarna är öppna. Det var dom. Idiotiskt tänkte jag, tills Anton informerade mig om att dörrarna inte var öppna igår. Vi öppnade bilen och insåg att vi blivit bestulna. Satan. Nyckeln fanns fortfarande ingenstans.
Här slutar historien för de flesta av Hultsfreds besökare. Men inte för oss. Vi var tvungen att hitta en adress att skicka en ny nyckel till. Vi hittade Ingemar. Troligast den trevligaste gubben i hela Sverige. Han var så trevlig att vi funderade på när han och hans fru Taisia skulle äta upp oss.
Det hände aldrig.
Ingemar erbjös oss husrum, toalett och dusch. Vi tackade och tog emot. På kvällen när vi satt där, vid deras friggebod, kom frun i huset ut, Taisia. Hon frågade: "Äter ni kött?" Ja, det gör vi, sa vi. "Bra, vi tänkte ha en grillkväll så att ni inte ska ha så tråkigt." Gillade och grillade och grillade. Maten tog aldrig slut. Gott var det.
Vi somnade.
När vi vaknade var det god tid för en dusch för både Patrik och Anton. De gick in i huset för att informera Ingemar om det. Sätta på vattnet och så. Patrik och Anton kom inte ut. Jag och Annett diskuterade åter igen Hans och Greta. Efter en timme kom dom ut. "Vart har ni varit?", säger vi. "Vi blev bjudna på kaffe och rostat bröd", säger dom. Duscha, det fick de göra inne, i Ingemars superdusch.
När duschningen var klar frågade grabbarna om vi ville följa på sightseeing. Vi åkte runt i bilen med Ingemar i 6 timmar. Han visade oss Småland. Katthult och sånt. Emil. En ek också. Den var stor, gammal och allt ikring.
Vi grillade korv, sen somnade.
Klockan 8 vaknade vi av att Ingemar kom in med ett paket. Tisdagen hade kommit, kommit hade även våran nyckel. Vi skulle äntligen hem. Packade bilen. Gick till ICA. Köpte en blomma, blomman skulle såklart till Ingemar och Taisia. När vi kom tillbaka till Ingemars hus knackade vi på dörren. Ingemar öppnade och vi gav honom blommar samt tackade för allt. I all hast ställe han bara ifrån sig blomman och sa att vagt tack. Efter det lilla tacket som Ingemar lyckades trycka fram kom en annan mening. En mening som för oss är så fruktansvärt rolig. Meningen löd "Jag har presenter till er också". Han har inte bara tagit hand om oss och varit den trevligaste människan i världen. Nu ska vi på presenter med. Vi fick en T-shirt var och Patrik fick en midjeväska. Ingemar är toppen!
Vi körde hem. Nu är alla glada.
Hultsfred, 15/7 - 18/7 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar